FRÅN VIKINGAR TILL IDAG

När vikingarna skulle transportera sina varor mellan Östersjön och Mälaren kunde de inte gå via Stockholms ström som vi skulle ha gjort i dag. På den tiden var nämligen Strömmen strid och inte alls farbar för vikingarnas fullastade skepp. De skapade i stället en handelsväg där de gick via Edsviken, Norrviken, Edssjön och Oxundasjön för att slutligen nå Mälaren ungefär där Rosersberg ligger i dag. Mellan Edsviken och Norrviken var man tvungen att dra lasten på utlagda stockar. Det var vid Edsbacka varorna lastades om och här uppstod då en handelsplats som fick namnet Edsbacka Marknad. Edsbacka var en av de största handelsplatserna i Mälardalen på den tiden. Den kunde blivit lika viktig som Sigtuna om det inte varit för landhöjningen som gjorde att man tvingades välja andra transportvägar. Traditionen lever dock kvar än i dag när Stallbacken vid Edsbergs slott varje höst förvandlas till en marknadsplats.

Det finns många lämningar från vikingatiden kvar på platsen där Bergendal ligger i dag. Nära sjön har man hittat en grav som daterats till perioden 800–1050 år e. Kr. Graven är en så kallad Treudd vilket innebär att det är en tresidig stensättning med markerat insvängda sidor.

Talet tre är heligt i flera religioner och platsen var förmodligen också en kultplats. Man har även hittat lämningar från boplatser i området. Flera av dessa lämningar fick flyttas i samband med bygget av Bergendals Herrgård och det sägs att de utgör delar av grunden i byggnaden. De flesta lämningar från vikingarnas boplatser återfinns vid området där gästparkeringen ligger i dag. Genom åren har Bergendal fått anpassa sin tillbyggnad efter var dessa boplatser och gravar är placerade.

SNICKARTORPET

Vid 1600-talets mitt grundade Gabriel Oxenstierna gården Kummelby som kom att bli en av de förnämsta sätesgårdarna norr om Stockholm. Platsen för nuvarande Bergendal ligger på en äng som tillhörde just Kummelbybönderna och den kallades följaktligen för Kummelby äng. Vid ängens östra del låg ett torp som kallades för Snickartorp. Torpet är känt sedan 1650-talet då en torpare vid namn Mickel först bodde här.

Genom åren har många generationer av torpare bott och brukat jorden här. Flera av dem gjorde dessutom dagsverken på Edsberg. År 1852 avled den siste torparen på Snickartorp och i och med det var en epok över. Torpet hyrdes då ut av den dåvarande ägaren Edsbergs Slott. År 1890 var årshyran för torpet 50 kronor. Man har konstaterat att Snickartorpet är identiskt med Bergtorpet som låg på samma plats. På 1800-talet fick torpet heta Bergdal som slutligen blev namnet Bergendal.

FAMILJEN LILJENROTH

År 1910 köper Ragnar Liljenroth Bergendal och i januari 1911 blir han lagfaren ägare. Kort därefter börjar man bygga herrgården som ska bli familjen Liljenroths hem i över trettio år. När den herrgårdsbyggnad de lät uppföra vid Edsvikens strand var färdigställd flyttade paret Liljenroth in. Ragnar, vars porträtt i olja hänger i herrgården, levde mest på att göra affärer. Han arbetade inte i traditionell bemärkelse, utan försörjde familjen och det stora hushållet genom bland annat försäljning av skog och tomter. Det fanns också en hel del pengar kvar från arv och tidigare affärer. Trots sitt agrara intresse bedrevs inget jordbruk på Bergendal, men väl en omfattande äppelodling. Det låg en stor köksträdgård på ängen där parkeringen finns i dag. Äppelträden förser än i dag Bergendal med underbar vårblomning och frukt till både gäster och den goda mustbrygden. Det dåtida stallet, som i dag är ombyggt till konferenslokal, hyste ett par kor, hästar och grisar som försörjde hushållet med mjölk och kött.

Ragnar ägnade mycket av sin tid åt sitt stora bilintresse. Han poserar stolt i sin biluniform när han lät måla sitt porträtt. På 70-årsdagen hyllades Ragnar av KAK:s väggeneral för att ha varit en av de personer som försåg Kungliga Automobilklubben och Sverige med vettiga kartor på körbara bilvägar. Ragnar hade då kört över 700.000 kilometer, såväl inom som utanför Sveriges gränser. Det är likvärdigt med 17 varv runt jorden! Då det inte fanns något egentligt vägnät så måste hans kartarbete ha varit enastående. På den tiden gav dessutom KAK ut nya kartor så ofta som en gång i månaden.

Ragnar och Mary Liljenroth fick två barn, Stig och Mary, som båda växte upp på Bergendal.

Familjen Liljenroth levde ett gott liv som präglades av bekvämligheten med att ha anställda som passade upp när helst det behövdes. Ett liv som många skulle önska sig i dag. För att få hushållet att fungera behövdes tjänstefolk. Mary ansvarade säkert för hushållet, men husföreståndarinnan var den som var mest operativ. Fröken Ellen Lundqvist som var husföreståndarinna på den tiden styrde och ställde i det vardagliga. Till sin hjälp hade hon husa, kokfru och kammarjungfru. Fröken Ellen hade en särställning i huset och fick till och med sitta och äta med familjen vid måltiderna. I vardagslag åt familjen vid ett mindre bord i den stora matsalen.

Tjänstefolket bodde i en numera borttagen gul villa samt i de små flyglarna vid Herrgården. De skötte den stora trädgården, djuren och många andra sysslor som krävdes i det stora hushållet. Chauffören, som hette Eklund, hade liksom fröken Ellen en framskjuten ställning. Han delade en stor del av sitt liv tillsammans med Ragnar Liljenroth. De hade ju samma brinnande intresse för bilar. I det Liljenrothska garaget i östra flygeln fanns alltid minst en öppen och en täckt bil. Eklund bodde med sin familj i västra flygeln, där det fanns kakelugnar, vatten och ett torrdass. Hans dotter Margareta, som besökt Bergendal flera gånger i modern tid har berättat om hur man hade det som tjänstefolk på Liljenroths tid. Ragnar Liljenroth skulle alltid tituleras med Godsägaren av de anställda. Det var mössan i hand när han kom förbi. Familjerna som arbetade på Bergendal fick absolut inte plocka äpplen eller ta grönsaker från odlingarna. I stället fick de ha egna små odlingslotter. Varje år, dagen innan julafton, bjöds tjänstefolket in till kalas hos godsägaren. Då vankades det god julmat och man fick också julpresenter.

Familjen Liljenroth bodde kvar på Bergendal under tiden för första och nästan hela andra världskriget. Den 8 oktober 1944 avlider Ragnar Liljenroth vid en ålder av 76 år. Chauffören Eklund går bort samma år endast 57 år gammal. Mary bor kvar på Bergendal en tid, men sen bestämmer hon sig för att sälja och söka ett bekvämare boende. Tillsammans med kokfrun och husfröken flyttar hon till Höglandet i Bromma. Därmed är familjen Liljenroths tid om drygt 35 år på Bergendal till ända.

Arvet från Liljenroth


Det stora vita herrgårdsliknande huset ritades av Francois Priffé. Dåtidens stilideal gav huset drag av både jugend och nationalromantik och den svenska 1700-talsarkitekturen var en märkbar inspirationskälla.

I den fantastiska Herrgården bodde makarna Liljenroth med sina två barn. Huset är byggt i nyromantisk stil och med sitt vackra säteritak i glaserat tegel för det tanken till 1700-talet. Inomhus är det relativt mörkt. På Liljenroths tid var det ännu fler mörka boaserade väggar och tjocka sammetsgardiner som höll ljuset ute. Den stora eken skuggade då som nu husets framsida. Matsalen och de stora hallarna kännetecknas av en nationalromantisk stil som var populär vid tiden för husets uppförande. På entréplanet låg matsalen, serveringskök och sällskapsrum.

En trappa upp hade Ragnar sitt arbetsrum, som i dag är stora salongen. Förr fanns där en öppen spis så att arbetsrummet även kunde utgöra sällskapsrum för familjen. Man roade sig bland annat med att spela kort och i rummet fanns även en radio. När Ragnar lyssnade på nyheterna klockan tolv skulle det vara knäpp tyst i huset. I ett angränsande rum där det i dag finns en konferenslokal hade paret sitt sovrum och tvättrum. Husföreståndarinnan Ellens rum är nu hallen och toaletterna vid övergången till huvudbyggnaden.

Längst upp i huset där det numera ligger en stor lokal och två mindre mötesrum bodde Stig och Mary i sina väl isolerade rum. Övriga delar av vinden var inte lika isolerade så det kunde bli ganska kyligt för barnen att passera det kalla golvet på väg till rummen. I källarplanet där vinkällaren och konferensrum nu ligger fanns även då en vinkällare men också kök, pannrum, vedkällare och mangelbod. Runt fontänen mot sjösidan prunkade en stor blomsterrabatt och den nu inbyggda verandan var öppen med utsikt ner mot vattnet.

Det finns inte mycket kvar efter familjen Liljenroth i dag. Den 26 september 1946, en solig höstdag två år efter Ragnars död hålls en auktion på Bergendals lösöre. Nästan allt skulle bort. Auktionskatalogen ger en bra inblick i hur det kan ha sett ut på Bergendal. Det dyraste inropet på en möbel var en rokokobyrå med träskiva som gick för 3 000 kronor. När Mary gick ur tiden 1964, skänkte dödsboet den stora Jugendkronan som nu hänger i den nedre hallen. Liljenroths fick ursprungligen ljuskronan av byggnadsarbetarna som byggde Bergendal. I kronan kan man se små miniatyrer som symboliserade Ragnars intressen. Bland annat en automobil och ett snapsglas. Dödsboet skänkte också den stora oljemålningen av Ragnar, så att han skulle få hänga porträtt i sitt gamla hem. Porträttet bars dock upp på vinden och glömdes bort tills det återfanns år 1988. Ragnars monogram finns smidet i storformat på balkongen mot vändplanen.

På rätt kurs med TCO

I september, år 1948 invigdes officiellt TCOs och Tjänstemännens Bildningsverksamhets studiehem Bergendal av ecklesiastikminister Josef Weijne. Då hade det redan hållits ett antal sommarkurser på Bergendal. Tullmannaförbundet var det första TCO-förbundet som höll kurs på nya studiehemmet. Den person som var mest pådrivande för att inköpet av Bergendal var Knut Nyström från Sollentuna. Knut var mycket engagerad och aktiv, både fackligt och kommunalt. Bergendal kom att bli för tjänstemannarörelsen vad Bommersvik och i viss mån Brunnsvik var för arbetarrörelsen.

Det var ett ungt TCO som investerade i den nya skolan. TCO hade bildats 1944 och förenade nu fackliga organisationer för både privata och offentligt anställda i en partipolitiskt obunden centralorganisation. Bergendal blev en succé direkt från start. År 1949 tog skolan emot sammanlagt 2 600 deltagare, vilket motsvarade en procent av medlemsantalet. Här har ett otal ombudsmän gått veckolånga utbildningar och förtroendemän har haft sina månadskurser. Dessa månadskurser som startade 1954, kom i olika former att finnas i mer än tjugo år. På Bergendal fostrades generationer av fackliga företrädare för TCOs medlemsförbund.

I början av verksamheten bodde, åt och konfererade deltagarna i Herrgården. I källaren låg ett badrum som man fick samsas om. Kursdeltagarna bodde på vinden i rum inredda med 4-6 bäddar i varje rum. I herrgårdens matsal åt man i grupper om 30 personer för att sedan successivt öka i antal. 1953 påbörjades arbetet med en byggnad för förläggning. I oktober året därpå kunde de första kursdeltagarna få pröva på lyxen med tvåbäddsrum och handfat på rummet. I korridoren fanns det duschar och toaletter och så såg det ut ända till 1989.

För att finansiera expansionen på 1950-talet anordnades lotterier. Det faktum att dessa lotterier pågick under flera år visar att medlemmarna hade ett starkt engagemang för Bergendal och att lotteriet spelade en viktig roll för att möjliggöra investeringarna.

Under de kommande årtiondena byggdes Bergendal ut rejält, och på 60- och 70-talen byggdes stora delar av nuvarande Bergendal. Nu var det enkelrum med dusch, toalett och radio på rummet. Utbyggnaden på 60-talet finansierades bland annat av att man sålde kursgården i Gällöfsta till Försvarsmakten.

På 70-talet var det medbestämmandepengar som delfinansierade många av de kursgårdar som ägdes av arbetsgivare och fackföreningar. I samband med de nya arbetsrättslagarna betalade staten ut bidrag till arbetsmarknadens parter för att informera och utbilda om reformernas innehåll. Man fick inte medel för att bygga, men väl bidrag till att utbilda i stort sett hela Sveriges arbetsföra befolkning i bland annat medbestämmandefrågor.

Det behövdes mer och mer kapacitet på de kursgårdar som ägdes av organisationerna. Bergendal byggdes ut ytterligare under 70-talet med en helt ny del uppe på berget. Här låg föreläsningslokaler, matsal, kök, foajé samt den långa trappan som leder upp till de nya lokalerna. Platsen för den nya utbyggnaden valdes av två skäl. Dels var utsikten fantastisk från berget och dels fanns det fornlämningar som gjorde att det inte gick att bygga mot sjösidan. Denna utbyggnad blev den sista som bekostades av TCO och förbunden. De investeringar som gjorts därefter har finansierats av Bergendals eget genererade resultat.

Nya tider – nya gäster


Även om Bergendal var en succé som utbildnings- och mötesplats så brukade årsrapporterna ändå visa på röda siffror. TCO som ägare bidrog till de fackliga värden som verksamheten representerade och gäster var cirka 90 procent från TCO-relaterade sammanhang och endast 10 procent kom utifrån.

1987 bestod AU av TCOs ordförande Björn Rosengren, TCOs administrativa chef Henrik Löfström och SKTFs informationschef Carin Skoglund. Man bestämde sig för att driva frågan om en kommersialisering av Bergendal och att systematiskt öppna upp för så kallade externa kunder. Alltså gäster utanför TCOs sfär. Det var först lite oro i leden. Skulle man bli utkörd från sin egen kursgård? Tjänstemannarörelsens flaggskepp skulle förändras och bli något helt annat, men vad? Samtidigt var ägarna inte längre beredda att täcka upp de årliga förlusterna och en stor omorganisation stod nu för dörren.

1988 var den nya organisationen på plats och SKTFs dåvarande informationschef Carin Skoglund kom att bli Bergendals första VD. Det blev en stor omställning både för de anställda och kursledarna från TCO och förbunden. I över 40 år hade ju Bergendal varit en facklig skola och med tiden också blivit ikon för tjänstemannarörelsen.

Det röda tegelhuset byggs ut med en stor konferenslokal och grupprum. Samtidigt blåstes huset ut invändigt och nu skulle det bli riktigt lyxigt. Dusch, toalett och TV på varje rum. Huset kom att gå under benämningen SKTF-huset, men med den utveckling som skedde vad gällde beläggning gick det inte att garantera att SKTF fick ha ett eget hus. SKTF bytte sedermera namn till nuvarande Vision.

Ett specifikt krav från SKTFs styrelse, och då främst drivet av ledamoten Bengt Stenqvist var att husen skulle handikappanpassas. Detta resulterade bland annat i att hissen i Herrgården och handikapphissen i foajén kom till.

Nu renoverades också Herrgården och den stiliga inredningen designad av Josef Frank köptes in från Svenskt Tenn. Bergendal hade då den största privata samlingen av Josef Franks möbler. De har renoverats under årens lopp och står fortfarande kvar som en påminnelse om det gamla talesättet – kvalitet lönar sig.

År 2011 gick Carin Skoglund i pension och lämnade över rodret till nuvarande VD Key Dolk. Äger Bergendal gör TCO fortfarande, ett ägande som vi är mycket stolta över.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress nedan och ta del av nyheter och erbjudanden från Bergendal. Du samtycker till att din mejladress sparas och lagras i våra system. Du kan när som helst avregistrera dig.